veganworkout.blogg.se

Jag hatar snö.

 

Men hundarna älskar det!

 

Blir dock inga långpromenader direkt, för kallt för tassarna. 

 

Men häromdagen när solen sken njöt vi.

 

 

När man har haft ett längre uppehåll från sin träning är det svårt att komma tillbaka, tror jag dom flesta håller med om.

 

Det är inte lite ångest att behöva ta sig ut i minus tio grader och gå 20 minuter bort till gymmet. Det krävs en ganska stor motivation för det. Sen när man väl är där orkar man inte lika mycket lika länge som tidigare, får dåligt samvete, slarvar, och går hem, missnöjd.

 

Eller?

 

Nu är det december och jag följer mitt schema som vanligt. Jo, planen var ju inte direkt att ha uppehåll i två veckor men för mig är det skitsamma. Det handlar inte om dagarna du är borta, det handlar om dagarna du är där. Så tänker jag. So what om jag känner mig slapp och om mina muskler är uppätna innifrån för att jag inte haft vett att äta ordenligt - de som tränat regelbundet bygger upp sina muskler igen tre gånger så fort som de som inte tränat innan.Ge mig en vecka och jag tillbaka igen. Fattar inte varför man ska ha dåligt samvete för det. 

 

I fredags tänkte jag att jag skulle gå, sen tänkte jag att jag skulle ha en eller två dagar att ladda upp och låta det komma naturligt. Varför pressa sig? Vid sånna tillfällen när dåligt samvete vs. sunt förnuft tänker jag alltid, herregud, jag har hela livet på mig att träna! Då kanske ni fattar min ambitionsnivå.

 

Mitt projekt var att "bli fit på tre månader", långsiktigt att bara komma igång igen. Om jag inte känner att jag nåt mitt mål efter tre månader hoppas jag att jag åtminstone har 40 år till på mig att träna. :) Livet är för kort för att gå runt med dåligt samvete och piska sig själv. Det räcker att andra gör det!

 

 

När jag funderar för mycket, grubblar, är stressad, har ångest - äter jag inte.

 

Jag antar att de flesta fungerar tvärtom, tröstar sig med mat, äter skräp, godis m.m. Jag slutar äta helt. Har ingen hunger, blir illamående, maten växer i munnen.

 

Är det någon mer som har det så och vad gör ni åt det?

 

Jag förstår att det är som att skjuta mig själv i foten, nu när jag ska vara "seriös" med min träning fungerar det inte att bara sluta äta och tro att musklerna ska finnas kvar.

 

Min mage är platt som en pannkaka och det var ju inte riktigt det som var planen haha!

 

Nu är jag på G igen iaf och laddade upp ordentligt med god mat igår, var ute på dejt med älsklingen, köpte även på mig göttbullar, prinsk*rv, och sk*nka inför julfesten i helgen!

 

Oj, inget inlägg? Nu kommer det iallafall!

 

Jag har varit lite självcentrerad nu under två veckor, det är två veckor sen jag var på gymmet och lika lång tid sen som jag uppdaterade. Har varit tvungen att beta av lite grejer, saker som hänt, som ska planeras, mycket på jobbet osv.

 

Men jag skyller inte uteblivanden från gymmet från tidsbrist, jag har helt enkelt inte har lust eller ork.

 

Spenderade även 5 dagar i Helsingborg hos min mamma, så himla härligt och mysigt och var helt gråtfärdig över att behöva åka därifrån, var så skönt att vara långledig och vara borta från allt ett tag.

 

Livet går upp och ner, och det värsta man kan göra är att försöka vända ryggen till problemen, det kanske bara är jag som är full med moral och hatar att "sopa problem under mattan", jag vill om jag kan alltid lösa saker, nackdelen är väl när andra beter sig illa så tror jag att det är mitt fel och att jag ska försöka "fixa" det också, fast det är ett slut på det. :) Som jag skrivit tidigare så går det snabbare och enklare för varje gång.

 

Nu är det i alla fall december, hej på dej säger jag, jag har inte saknat dig.