En "sån" dag
Kategori: Allmänt
Hur vi hanterar motgångar vet vi inte förrens vi stöter på dem. Jag har alltid varit en person som inte öppet visar missnöje. Eller att jag är ledsen. Lite den typen som vill att folk ska fatta själva att vissa grejer inte är okej. Till slut går det inte längre och då måste man ju kommunicera. Och det är här utvecklingen skett. Är man en omogen fjortis kan man tjura i evigheter. Är man vuxen måste man ibland svälja stolheten och krypa till korset, oavsett man är den som borde göra det egentligen eller ej. Anyway. Hur vi sedan hanterar problem är lite olika. Vissa stressar ihjäl sig, har ångest, pausar livet, ja ungefär så brukar jag göra. Slutar äta, blir livlös, ligger i sängen. Och sen tar sig sakta tillbaka.
Idag är en sån dag då jag har lust att bara ge upp - fast ändå inte. Jag kämpar alltid. Jag klarar mig själv. Jag tror att hela min existens är grundad på den meningen. Så många som jag känt mig sviken av, så många gånger jag känt mig ensam. Men vänt mig till mig själv. Jag klarar mig själv - alltid.
Men nu gråter jag öppet också. Man får vara ledsen. jag har lärt mig att det jobbiga går över mycket snabbare då. Istället för att hålla det inne, få utbrott och slå i dörrar till slut, så kan man gråta lite, skrika lite, sova lite. Och sen är det bra. Sen börjar lösningar gro i mitt huvud, rubikskub vänds och vrids i mitt huvud tills jag slutligen har kommit över "problemet". Jag har vänt mig så många gånger till fel personer, men istället för att känna mig dum för det, tycker jag synd om de personerna som inte har förmågan eller viljan att stötta.
Det jag vill ha sagt är att ett problemfritt liv är inget liv. Oavsett hur hård, svår och jobbig utmaningen man står inför så måste man kämpa sig igenom det. Kan man inte ta sig igenom det, tar man sig runt eller över det.
Idag gjorde jag något som jag inte brukar göra när jag mår såhär. Hela min kropp skrek "stress, ångest, oro, irritation, ilska", jag ville hem hem hem och dra täcket över huvudet, jag skulle förmodligen varit arg när jag kommit hem, snäsa, skrika, smällt i dörrar, brutit ihop och gråtit och sen gott och lagt mig i sängen.
Istället tog jag mig till gymmet. Jag tog ut min ilska och frustration i ryggövningar. När inte det gick satte jag mig i roddmaskinen och körde körde körde tills ryggen värkte och jag var utmattad.
Sen grät jag.
När kroppen fått sitt, är det lättare att samla tankarna.
Och nu är jag okej. För idag.
